Det finns inga ord
Idag vid tretiden plingade min telefon till och i notisen stod det "Lastbil kört in i folkmassa i centrala stockholm". Direkt gick pulsen upp, med Nice, Berlin och London färskt i minnet.
Drog en lättnad suck när jag fått konstaterat att pappa inte var i Stockholm idag utan hemma. Men sen började jag tänka på alla andra vars barn, partner, förälder eller bästa kompis befann sig på Drottninggatan i Stockholm idag.
Jag önskar jag kunde säga att "vi får inte bli rädda. Vi måste vara som vanligt". Men det kan jag inte. För sanningen är att jag är så jävla rädd. För framtiden. För mina nära och käras säkerhet. För vilken värld mina framtida barn kommer växa upp i.
Samtidigt har jag sett så mycket kärlek på sociala medier idag, affärer som har hållt öppet så folk har någonstans att vara. Folk som har öppnat sina hem och soffor för folk att sova på.
Sen är det viktigt att komma ihåg att vara källkritisk i dessa tider, sprid inte obekräftade uppgifter. Publicera inte bilder på offren, tänk på deras anhöriga.
Sist men inte minst, krama om era nära och kära. Ta hand om varandra.
